Något viktigt håller på att hända i Mellanöstern just nu
Något viktigt håller på att hända i Mellanöstern just nu. Och jag tror att det är värt att lyfta blicken från de dagliga rubrikerna en stund och fundera över vad det faktiskt kan betyda på längre sikt.
Den nya Mecka-pakten, försvarsöverenskommelsen mellan Saudiarabien, Turkiet och Pakistan, väcker en ganska självklar fråga: Vad betyder den för Abrahamavtalen och möjligheten att så småningom få även Saudiarabien att ansluta sig?
Jag har länge trott på den idé som Abrahamavtalen bygger på. Inte bara som diplomatiska avtal mellan Israel och enskilda arabländer, utan som något större. Den självklara tanken att länderna i en region tjänar mer på att handla med varandra, prata med varandra och bygga något tillsammans än på att kriga.
En normalisering mellan Saudiarabien och Israel har länge setts som den stora pusselbit som fortfarande saknas. I dag ser den betydligt svårare ut att få på plats än för bara en månad sedan.
Ett förändrat Mellanöstern
För att förstå varför måste man se flera saker som händer samtidigt.
Såren efter den 7 oktober är fortfarande vidöppna. Hamas mördade och kidnappade israeliska civila och drog in hela regionen i ett krig vars ärr finns överallt i dag. Konsekvenserna har förändrat det politiska landskapet i hela regionen.
Samtidigt fortsätter Iran att beväpna och stödja grupper vars syfte är att se till att den här regionen aldrig får uppleva fred. Vid Hormuzsundet har regimen dessutom visat att den är beredd att hålla världens energiförsörjning som gisslan för att kunna projicera sin makt långt utanför Irans egna gränser.
Och så finns frågan om palestiniernas framtid.
Frågan om en palestinsk stat är fortfarande olöst, och jag är övertygad om att om det någonsin ska gå att hitta en hållbar lösning måste den byggas i regionen och på regionens villkor. Inte konstrueras i Europa och sedan presenteras utifrån hur vi anser att den borde se ut.
Inget av de här problemen försvinner för att vi önskar det. Och tillsammans förklarar de varför den optimism som omgav Abrahamavtalen för några år sedan kan kännas väldigt långt borta i dag.
Europa började i ruiner
Men det är också här jag tror att historien kan ge oss lite perspektiv.
Jag tillbringade fem år i Europaparlamentet och har på nära håll sett vad det europeiska samarbetet har blivit. Det är lätt att glömma hur osannolikt allt detta en gång verkade.
Det europeiska samarbetet började inte i harmoni. Det började i ruiner.
Efter århundraden av krig och katastrofen under andra världskriget började gamla fiender med något förvånansvärt praktiskt: kol och stål. Frankrike, Tyskland och deras grannländer började knyta sina ekonomier så tätt samman att ett nytt krig inte bara skulle bli otänkbart, utan också praktiskt taget omöjligt.
Nästan ingen som stod bland Europas ruiner 1945 hade kunnat föreställa sig det vi har i dag: gamla fiender som diskuterar med varandra över ett förhandlingsbord i stället för på ett slagfält.
Det skedde inte heller för att någon utifrån ritade Europas framtid åt oss. Européerna byggde den själva eftersom alternativet, ännu en generation av krig, var värre. Handel, samarbete och gemensamt välstånd skapade steg för steg gemensamma intressen som till slut blev starka nog att överbrygga motsättningar som funnits i generationer.
Abrahamavtalen – den första tegelstenen?
Det är det perspektivet jag hela tiden återkommer till när jag ser på Mellanöstern i dag.
**Kanske är Abrahamavtalen inte mållinjen, utan den första tegelstenen.**
Kanske låter tanken på ett Mellanöstern där Israel, palestinierna och deras arabiska grannar i allt högre grad bygger sin framtid kring handel, säkerhet, samarbete och gemensamt välstånd orealistisk i dag.
Ett enat Europa lät också orealistiskt en gång i tiden.
Fred byggs steg för steg
Mecka-pakten kan vara ett bakslag för den visionen. Det kommer utan tvekan fler. Men ett bakslag i dag säger inte nödvändigtvis särskilt mycket om var Mellanöstern befinner sig om tjugo eller femtio år.
Fred byggs sällan i ett enda dramatiskt ögonblick.
Oftare börjar den med praktiska överenskommelser, gemensamma intressen och små steg som prövas, utvecklas och växer under årtionden.
Det är därför jag, trots allt som händer just nu, fortfarande tror på Abrahamavtalen och den idé som ligger bakom dem.
Inte för att jag underskattar hur svår situationen är.
Utan för att historien redan har visat oss vad som kan hända när gamla fiender till slut bestämmer sig för att det finns en bättre framtid i att bygga något tillsammans än i att fortsätta kriga om det förflutna.
David Lega
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel
