Frågor och svar
Här nedan har vi sammanställt vanliga frågor och svar kring de mest förekommande frågeställningarna i debatten om konflikten mellan Israel och Palestina. Genom att klicka på respektive rubrik kan du fördjupa dig i ämnena och få en tydligare förståelse för de olika perspektiven som präglar denna komplexa konflikt. Vi strävar efter att ge en balanserad överblick av de viktigaste frågorna och belysa både historiska och aktuella händelser, samt de politiska, sociala och kulturella aspekterna som påverkar situationen.
- Det judiska folket behöver ett eget hemland som skydd mot den antisemitism som hela tiden dyker upp runt om i världen. Hade Israel grundats några år tidigare än 1947 hade miljoner människor kunnat räddas undan Förintelsen.
- Det judiska folket har i likhet med andra folk en moralisk och juridisk rätt till ett hemland. Den plats där de först uppstod som stat för 3000 år sedan är en lämplig plats för detta.
- Israel är ett ljus i en mörk del av världen. Alla länder utom Israel i Mellanöstern och Nordafrika tillhör de som får sämst betyg i världen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Israel tillhör världens bästa länder och har även en ekonomi på västeuropeisk nivå. Detta visar att en sådan utveckling är möjlig även i Mellanöstern.
Nej, tvärtom! En bra lösning för det judiska folket förutsätter en bra lösning för det palestinska folket – och vice versa. Den som är proisraelisk bör också vara propalestinsk och den som är propalestinsk bör också vara proisraelisk.
Ledande årliga vetenskapliga undersökningar av läget i världen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är Democracy Index, Freedom House och V-dem. Alla visar att mellanöstern och Nordafrika är världens värsta region i dessa avseenden. Så gott som samtliga länder (samt Palestinska områden) beskrivs som människorättskränkande diktaturer med förtryck av kvinnor, andra religioner än islam och olika minoritetsgrupper, bl a sexuella. Utom Israel som får samma betyg som västeuropeiska länder, världens bästa region i dessa avseenden. Israel har också en utvecklad ekonomi med BNP per person på EU-nivå.
1947 konstaterade FN som då förvaltade området att det bodde båda araber och judar i regionen och att båda grupperna hade såväl juridisk som moralisk rätt att bo där. Eftersom de inte kunde samarbete på det sätt som en gemensam statsbildning förutsätter beslöt FN att området skulle delas upp i en arabisk och en judisk stat. Judarna accepterade FN:s beslut och bildade 1948 staten Israel. Araberna förkastade FN:s beslut, bildade inte en stat utan startade i stället ett krig för att försöka erövra hela regionen. Kriget slutade med att den judiska staten överlevde och ett arabiskt och ett judiskt flyktingproblem etablerades.
De enda statsbildningar som någonsin funnits i området där Israel idag ligger är judiska. Den första för ca 3000 år sedan. Det enda folk som haft Jerusalem som huvudstad är judarna. Den enda etniska grupp som haft permanent närvaro i tusentals år är judarna. Den första statbildningsliknande organisationen i historien med palestinsk-arabisk koppling uppstod så sent som 1994 i samband med Osloavtalet. Innan Storbritannien tog makten 1917 hade t ex Turkiet (ottomanerna) styrt området sedan 1517. Uppfattningen att det finns en särskild etnisk arabisk grupp i området lanserades efter 1948 och etablerades mer markant efter 1967. I FN:s delningsplan 1947 nämns inga palestinier utan bara araber. När Jordanien och Egypten 1948-1967 kontrollerade de områden där en ny arabisk stat enligt FN skulle finnas framfördes inga önskemål om att få bilda en ny separat arabisk-palestinsk stat. Åsikten att araberna i området skulle utgöra en särskild folkgrupp skild från övriga araber i regionen var då fortfarande en i stort sett okänd idé. Den avvisades bestämt av arabförbundet. Syriska araber var en vanlig benämning på de arabiska invånarna.
Judisk invandring till palestinaregionen var först fredlig och laglig inflyttning av främst flyktingar från pogromer i Östeuropa. Många israeler är ättlingar till sådana invandrare från perioden 1882-1948. Två andra viktiga vågor med invandrande flyktingar är den med överlevande från Förintelsen i nazityskland och den med fördrivna judar från arabvärlden 1948. Att arbeta med jordbruk blev den vanligaste sysselsättningen. Inga råvaror fördes till andra länder och ingen exploatering av lokal arbetskraft förekom. Även den arabiska befolkningen består till betydande del av invandrare från andra länder till regionen Palestina (ett känt exempel är egyptiern Arafat). Den judiska befolkningen består idag till stor del av s k orientaliska judar från mellanöstern, regional befolkning sedan tusentals år. Någon västeuropeisk kolonialisering har aldrig ägt rum. Koloniala erövringar är att med militärt våld erövra för att utnyttja råvaror och exploatera arbetskraft. Det finns inga paralleller mellan t ex Frankrikes agerande i Algeriet eller Belgiens härjningar i Kongo och judarnas etablering i Israel.
Den arabiska befolkningen har växt oavbrutet både i Israel och på de palestinska områdena sedan 1948. Antalet kristna växer också i Israel. En etnisk rensning betyder med normalt språkbruk att en etnisk grupp reduceras, dvs tvärtemot vad som pågår gällande araber, judar, muslimer och kristna i Israel. Däremot har en närmast total etnisk rensning av judar i arabvärlden genomförts och en etnisk rensning av kristna pågår i flera länder i mellanöstern där deras antal snabbt reduceras.
Avsikten med att använda begreppet apartheid är ofta retoriskt. Lyssnaren fås att tänka på förtrycket i Sydafrika. Men ingen seriös aktör har påstått att någon likhet med detta existerar, utan istället är det FN:s apartheidkonvention och/eller Romstadgans definitioner som avses.
”Med brottet apartheid avses: omänskliga gärningar…… vilka begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, och vilka begås med avsikt att vidmakthålla denna ordning.”
De tre kriterierna är alltså att konflikten ska vara rasbaserad, att avsikten är att vidmakthålla ordningen och att omänskliga gärningar används för att upprätthålla förtrycket. Inget av kriterierna är föreligger i Israel/Palestina. Konflikter mellan grupper om mark, makt osv är inte apartheid. De israeliska arabernas goda situation är ett annat synligt bevis på att konflikten inte har rasmässig grund. Allt fler begär t ex att få tjänstgöra i den israeliska försvarsmakten.
Palestina är ett namn som romarriket lanserade strax efter Jesu tid på ett geografiskt område i västasien ungefär mellan Medelhavet och Jordanfloden. Före 1948 kallade sig de judar och andra som bodde där för palestinier medan araberna kallade sig araber. Sedan började judarna kalla sig för israeler. Det var Sovjetunionen som på 1960-talet föreslog PLO att istället för att prata om jihad och utrotning, prata på ett sätt som kunde väcka sympati i väst: att beskriva kampen mot Israel som ”anti-kolonial” och istället för utplåning av judarna prata om återerövring av ockuperad mark. Ett inslag i denna strategi var att hävda att araberna i området var en särskild etnisk grupp som kallades palestinier (se referatet av Tabarovsky i bilagan). Idag växlar betydelsen av Palestina mellan en geografisk beteckning och den stat som bl a Sverige erkänt. Palestinier betecknar idag främst araber med koppling till området.
Nakba är arabiska och betyder ”Katastrofen” och används om konsekvenserna för palestinierna efter att de sagt nej till att få egen stat utifrån FN:s tvåstatslösning och istället startat ett krig som de förlorade. Det råder politisk oenighet kring om detta – Nakba – är en konsekvens av att judarna sa ja till tvåstatslösningen, bildade sin stat och vann kriget eller av att palestinierna vägrade bilda sin stat och istället startade ett krig.
Vid flera tillfällen har en palestinsk stat kunnat etableras på goda villkor. Vid samtliga tillfällen har palestinierna sagt nej medan Israel accepterat tvåstatslösningen. Att Peel-kommissionens förslag 1937 och FN:s delningsförslag 1947 bejakades av judarna men avvisades av palestinierna är väl känt och dokumenterat. I modern tid är år 2000 och 2008 två väldokumenterade tillfällen.
Efter förhandlingarna under Bill Clintons ledning i Camp David år 2000 var bildandet av en palestinsk stat mycket nära. De skulle fått en egen stat på Västbanken och Gaza med Jerusalem som huvudstad. Israel hade accepterat. Vår dåvarande statsminister Göran Persson var inblandad och hade bokat Blå Hallen i Stockholms stadshus för en fredsceremoni. Då sa palestinierna nej. Clinton kallade agerandet chockerande. Persson sa att de förkastade det bästa avtal de någonsin kunnat få och som skulle ha löst hela territoriefrågan. Förutom i akademisk litteratur kan du läsa om detta i Clintons och Perssons memoarer och i flera intervjuer i svensk media med Göran Persson (se pressklipp i bilagan). År 2008 i de s k Annapolis-förhandlingarna fick palestinierna ännu en gång ett förmånligt förslag och detaljerade kartor finns som visar den stat de erbjöds (se nedan). De skulle få ett område som motsvarade 100% av Västbanken och Gaza. 6,3% av ytan där israeliska samhällen ligger skulle bytas mot lika stora israeliska områden i anslutning till de palestinska. Östra Jerusalem skulle bli palestinskt och Jerusalems gamla stad skulle bli en internationell zon.
Även detta avvisades av palestinierna. I den akademiska litteraturen analyseras flera andra tillfällen då en palestinsk stat kunnat bildas på goda villkor.
Benny Morris, professor i historia och förmodligen världens främste expert på konflikten, har visat att orsaken att palestinierna alltid säger nej är att det inte är en konflikt om mark utan en existentiell konflikt. Hans forskning har visat att skälet till att den arabiska sidan alltid sagt nej till fred och att bilda en egen stat är att deras viktigaste prioritet har varit att förhindra en judisk stat, inte att bilda ännu en arabisk stat (Palestina). Morris visar hur islamistisk fundamentalism gjort att de aldrig kunnat acceptera FN:s tvåstatslösning, dvs att det ska finnas en judisk stat.
Ibland försvaras palestiniernas nej till fred och tvåstatslösningen med att erbjudandena inte varit tillräckligt bra. T ex att det var bra att de sa nej 1948 eftersom judarna skulle få 55% av ytan trots att de utgjorde ca 1/3 av befolkningen. FN hade dock tagit hänsyn till att hälften av judarnas område utgjordes av Negevöknen medan araberna skulle få det värdefullaste området – Judéen och Samarien (Västbanken).
Hade FN:s delningsplan accepterats av araberna skulle de inte funnits några arabiska flyktingar och kanske inte heller judiska flyktingar från arabvärlden. Arabernas anfallskrig 1948 skapade drygt 700 000 arabiska och judiska flyktingar vardera. Jordanien och Egypten ockuperade stora delar av det område som delningsplanen pekat ut för den nya arabiska staten och även Israel erövrade delar av området. 1967 anföll Jordanien Israel och förlorade Västbanken (Judéen och Samarien) till Israel. Egypten förlorade Gaza.
De judiska flyktingarna var de som fördrevs från arabländerna. De togs om hand av den nybildade judiska staten. Inledningsvis under svåra omständigheter, många fick t ex bo i tält. Men skolor byggdes för barnen och vuxna erbjöds jobb i främst jordbruken och på några år var flyktingproblemet löst. De arabiska flyktingarna integrerades däremot inte i de arabiska områden, vilket föreslogs av FN:s expertkommitté 1951 som en parallell till hur de judiska flyktingproblemet löstes. De placerades i flyktingläger och där befinner de sig fortfarande efter 75 år och deras antal har nu växt till 6 miljoner. En särskild FN-organisation (UNRWA) bildades för att hantera det arabiska flyktingproblemet.
En åsikt är att de istället för integration i de arabiska områdena ska återvända till de platser där de bodde innan kriget. Att de som startat ett krig och förlorat ska ”återvända” och bosätta sig bland de som de vill utplåna har aldrig tillämpats i någon konflikt i världen någonsin. FN:s kommission 1951 dömde ut idén som absurd, men denna åsikt existerar fortfarande trots att alla vet att den aldrig kan realiseras. Idag stödjer en majoritet av palestinierna Hamas som har utplåning av Israel som mål. Att sex miljoner, varav de flesta är Hamasanhängare, skulle flytta in i den lilla judiska staten, stor som Ångermanland, är naturligtvis omöjligt. Den islamistiska åsikten att så bör ske håller igång konflikten. Ralph Garroway, chef för UNRWA 1951-1958 förklarade i augusti 1958: ”Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingarna lever eller dör.
FN:s resolution 242 från 1967 säger att Israel ska dra sig tillbaka från ockuperade områden. Men säkerhetsrådets resolution sa också att ”alla stater” inklusive Israel har rätt att ”leva i fred inom erkända och säkra gränser utan att utsättas för hot eller våldshandlingar”. Resolutionen 242 ställer alltså krav på båda sidor. Om vi betraktar PLO som palestiniernas företrädare har Israel ingen skyldighet enligt resolution 242 att retirera från Västbanken så länge PLO inte tillerkänner Israel några ”säkra gränser”.
Syrien har inte slutit fred med Israel varför Israel inte skyldigt att dra sig tillbaka från Golan. I Gaza är Hamas officiella linje att Israel och även individuella judar ska förintas. Händelserna 7/10 2023 visar varför Israel inte är skyldiga att lämna ifrån sig kontrollen över gränserna dit.
Så länge motparterna inte erkänner Israels gränser och slutar med våldshandlingar och krigsretorik har Israel enligt FN-resolutionerna inte skyldighet att lämna ifrån sig kontrollen över några områden. De s k 1967 års gränser, dvs stilleståndslinjen från 1948, uppfyller inte resolution 242:s krav på säkra gränser och är inte aktuella utan betydande justeringar. Även resolution 194 från 1948 ställer liknande krav.
Alan Johnson, professor i statskunskap, socialist och en av Storbritanniens mest kända tvåstatsförespråkare, har lyft fram orientalismen i västs syn på de inblandade. Bara israelerna behandlas som myndiga personer. Palestinierna hanteras infantilt utan förväntan på ansvarsfullt och realistiskt agerande. Han skriver: ”Att infantilisera palestinierna förvränger vår förståelse av orsakerna till att fredsprocessen har misslyckats hittills, eftersom det utesluter palestinsk terrorism, auktoritärism, islamism, korruption, demonisering och antisemitism. Denna infantilisering gör otrolig skada. Palestinierna tillåts inta maximalistiska positioner som omöjliggör en slutlig fredsöverenskommelse.” Samma kritik kan riktas mot många debattörer i Sverige. Det finns 7 miljoner judar i mellanöstern och över 300 milj araber + Iran, Turkiet m fl. De flesta svenska analyserna, böckerna och mediarapporteringen kring Israel-Palestinakonflikten mm handlar nästan uteslutande om judar och Israel.
Den ledande vetenskapligt framtagna och internationellt accepterade definitionen är IHRA:s (https://holocaustremembrance.com/resources/arbetsdefinition-av-antisemitism)
En del av den definitionen är att det tydliggörs att antisionism är en form av rasism. Med antisionism menas bl a att:
- Neka det judiska folket dess självbestämmanderätt, till exempel genom att hävda att staten Israels existens är ett rasistiskt företag.
- Tillämpa dubbla standarder genom att avkräva Israel ett beteende som inte kan förväntas eller krävas av någon annan demokratisk nation.
Anders Persson, en av Sveriges ledande forskare kring Israelfrågor, drar i en forskningsartikel slutsatsen att uråldriga antisemitiska fördomar om enskilda judar har transformerats till fördomar om den judiska staten. Han visar hur Israel-Palestinakonflikten blivit en arena där antisemitism mot judar som idag uppfattas som oacceptabel i västvärlden istället artikuleras som kritik mot den judiska staten som en särskilt ond stat. Israel kopplas till nazism, apartheid, kolonialism, imperialism, rasism och anklagelser om att de bedriver en förintelse eller ett folkmord. Trots att landet enligt alla vetenskapliga studier är ett av världens bästa länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet, har på liknande sätt visat hur klassisk antisemitism har ompaketerats till antisionism. Men det är samma rasistiska budskap som framförs (se bilagan för mer info).
I en ny rapport från Segerstedtinstitutet skriven av Anders Persson – ”Antisemitism, gråzon elller legitim kritik av Israel?” – analyseras vanligt förekommande uttryck i debatten efter 7/10-attacken och kriget i Gaza. Av rapporten framgår hur kontextberoende tolkningen är. Samma uttryck kan vara legitim kritik eller antisemitism beroende på i vilket sammanhang och hur det framförs. Från judiskt perspektiv är det t ex självklart att ”krossa sionismen” är ett rasistiskt uttryck. Persson skriver att ”Överlag är uttrycket ”krossa sionismen” problematiskt och bör betraktas som antisemitiskt eftersom det går ut på att krossa den statsbärande ideologin i erkänd stat”. I rapporten står också ”Att bojkotta Israel är särskilt känsligt i Europa givet det faktum att förintelsen föregicks av omfattande bojkotter mot judiska affärsinnehavare……”.
Det finns tre olika lager i konflikten. Det dominerande perspektivet har historiskt varit att det är en arabisk-israelisk konflikt i regionen Palestina. Ett dominerande perspektiv i dag är istället att det är en islamistisk-judisk konflikt (t ex Irans inblandning). Det tredje perspektivet är att det är en konflikt mellan Israel och palestinierna om mark på ett visst geografiskt område. Med palestinier förstås då ett arabiskt folk som är en egen etnisk grupp skild från andra araber. Detta perspektiv är historiskt sett det yngsta men dominerar kraftigt i Sverige. En annan dimension är vilka parter som är aktörer.
Den svenska debatten berör bara ruta B. En hållbar analys bör beröra alla rutor. Konfliktens viktigaste ruta är idag ruta F, vilken är ödesdiger att utelämna. USA:s tidigare president Donald Trump fokuserade på ruta D vilket bl a ledde till skapandet av ”Abraham accords”.
Många förstår att Israel den 7 oktober utsattes för ett fruktansvärt brott och att landet har rätt att försvara sig. Samtidigt ifrågasätts ibland hur kriget förs. Misstag är oundvikliga i alla krig, men i Israel utreds sådana av landets myndigheter och de ansvariga ställs till svars.
Hamas och Hizbollah använder civila palestinier och libaneser som mänskliga sköldar i sin krigföring. De har baser i skolor och sjukhus och avfyrar raketer från civila bostadsområden. Terroristerna ser civila dödsfall som en del av sin propaganda. Att genomföra militära operationer i tätbebyggda områden, som Gaza, innebär alltid en risk för civila och stora förluster för egna styrkor. Trots detta går det inte att undvika sådana operationer eftersom terroristerna gömmer sig bland civila. Alternativet, att låta terrorn fortsätta, vore orimligt. Inget land skulle acceptera ständiga terrorangrepp utan att agera.
Trots Hamas och Hizbollahs omänskliga taktik har Israel lyckats begränsa antalet civila offer betydligt mer än vad som varit fallet i liknande krigssituationer. Detta har konstaterats av experter som granskat konflikten. En av anledningarna är att Israel ofta skickar varningar innan de attackerar mål, vilket är något som inga andra arméer gör. Terroristerna, å andra sidan, riktar sina attacker huvudsakligen mot civila och varnar aldrig i förväg.