Valet är över men vi har ännu ingen ny regering. Netanyahu fortsätter
tills vidare som premiärminister i Israel. Varken han eller
motståndaren Gadi Eisenkot nådde upp till de magiska 61 mandat som
ger
majoritet i knesset. Nu talas det om nya kombinationer, med eller
utan
de arabiska partierna. Många är tveksamma till att samarbeta med dem
eftersom flera företrädare inte tydligt tagit avstånd från framför
allt
Hamas. Samtidigt utreds eventuell utländsk inblandning i röstköp.
Det viktigaste är att landet och demokratin fungerar. Alla håller sig
till reglerna och de röda linjerna är nog mindre tydliga än i vårt
land. Ulf Kristersson leder också en övergångsregering. Han deltar
till
och med i viktiga EU-möten trots att läget är oklart. Jag lyfter
detta
eftersom valet i Israel ibland beskrivits som ett val mellan himmel
och
helvete. Aktuellt i SVT förklarade på valkvällen att valet stod
mellan
demokrati och religiös diktatur. Vem som var ond eller god var
väldigt
tydligt. Som vanligt vill man låtsas som om huvudkandidaterna även är
oeniga om säkerhetspolitiken. Det är till största delen fel. Eisenkot
kritiserar hur Netanyahu har skött delar av krigen – inte att de har
utkämpats. Han ser självfallet också hoten från terrorrörelserna och
Irans försök att skaffa sig kärnvapen. Oavsett vem som till slut får
makten – om Israel inte går till ännu ett nyval – så kommer
utrikespolitiken inte att förändras radikalt. De som hoppas på det
kommer att bli besvikna. Kritiken mot Israel kommer troligen att låta
ungefär som tidigare.
Media fokuserar oerhört mycket på situationen på Västbanken, eller
Judéen och Samarien som området också heter. Det är viktigt att komma
ihåg bakgrunden när det som ibland kallas det internationella
samfundet
kräver att inga judar får bo i området. Det är ett helt orimligt krav
som inte borde gälla något område på jorden. Samtidigt är det
naturligtvis svårt att komma fram till en lösning som alla parter kan
acceptera. Palestinierna borde få leva under en fungerande
demokratisk
regering. Israel måste samtidigt kunna säkra att området inte används
för angrepp mot Israel.
Historiskt är Judéen och Samarien områden som spelat en huvudroll i
den
judiska historien. Här har judar bott under tusentals år.
Förklaringen
till att de är så få idag är dels arabiska massakrer under
mellankrigstiden, dels att Jordanien efter kriget 1948 drev ut alla
judar från området. Synagogorna brändes och revs. Den här bakgrunden
är
viktig när framtida lösningar diskuteras. Är det rimligt att
Jordaniens
insatser för att göra området ”judenfrei” belönas med att politiken
även nu får styra var judar ska få bo efter ett fredsavtal?
Utgångspunkten måste vara kompromisser om gränsernas exakta
utformning
och öppenhet för att människor borde få röra sig över dessa gränser.
Tack för ert stöd till oss, er tid och ert engagemang för Israel
